extrovert

Ena dagen offrar jag lameller och lack för att minimera luckan till framförvarande bil. Nästa dag prejar jag mig in utan betänklighet. Jag är lika ambivalent i rusningstrafiken som i mitt förhållande till bloggar.

Idag råder rena trafikkaoset på nätet där politiker, gravida, murvlar, Svenssons, Muhammeds och Silfversparrar kör som dårar för att placera sin blogg i pole position. Bloggaren är den moderna blottaren. Kicken är att synas. Men vill någon verkligen titta? Finns det någon som bryr sig? Vem läser allt som skrivs? Vem vill se en erigerad blottarballe?

En kategori bloggare som alltid blir lästa är förstås kändisar. Är du känd är du intressant och då vill folk läsa dina texter oavsett vad du skriver och hur du skriver. Skulle Zlatan Twittra om att han läser Knasen när han går på muggen så skulle han få en miljon besökare på direkten.

En annan kategori är dem som håller sig till ett ämne, ett ämne som de brinner för in i absurdum. Likasinnade ansluter snabbt och snart har de en trogen läsekrets nördar. Modebloggarna är kanske det tydligaste exemplet. Tydligen finns det hur många som helst som vill läsa om unga, snygga och smarta människor och deras val av kläder, skor och accessoarer.

Att dessa två kategorier drar folk förstår jag. Och all respekt till både dem som skriver och dem som läser. Men vem läser brommamorsornas bloggar om sina vardagsbestyr? Vem läser alla företags tafatta försök att blogga själva för att spara marknadsföringspengar? Vem läser alla tonåringars utlämnande dagböcker på nätet? Vem läser mitt patetiska försök till blogg? Förmodligen ingen. Ja, förutom du mamma.

Och om ingen läser, varför då blogga? Dagboken förstås. Den har ju skrivits i alla tider. Nästan alla har någon gång i livet behov av att skriva av sig, att få ned sina innersta tankar på papper. Men förut var dagboken jättejättehemlig, nu lämnar vi ut våra innersta tankar på nätet. Varför då? Är vi mycket mer exhibitionistiska idag? Drömmer vi om kändisskap? Att bli upptäckta? Eller handlar det bara om nätverkande som så mycket annat, om kommunikation mellan människor?

Vad kan då jag göra för att bli läst? Jag är inte kändis, så mina toalettbesök med serietidningar går fetbort. Har jag något specialämne som kan locka? Basket kanske? Jag har spelat basket, jag har gått på basketgymnasium, jag har varit chefredaktör för en baskettidning, jag har skrivit en bok om streetbasket, jag har varit ordförande i en basketförening, jag har varit presschef för svenska basketlandslaget, jag har varit informationsansvarig för svenska basketbollförbundet, jag har coachar damer i Allsvenskan, jag har coachat knattar, jag spelar fantasybasket på nätet, så man kan utan överdrift kalla mig basketnörd. And a fucking proud one too.

Jag är också tokig i utförsåkning, bira, god mat, hårdrock samt att göra listor av alla tänkbara saker...bland annat har jag listat rockhistoriens 2700 bästa och tyngsta låtar. Berättar mer om det en annan dag mamma.

Topp tre av de 2 700 bästa rocklåtarna
1. Master of Puppets - Metallica
2. Cowboys from hell - Pantera
3. One - Metallica

Experimentet dag 1. Det är bara att inse faktum. Jag är snuskigt nära 40 och totalt omsprungen. Ska jag behålla jobbet så måste jag göra en Foppa, jag måste komma i form igen och göra come back.

Jag trodde i min enfald att jag hängde med hyggligt. Tillsammans med min sambo byggde jag en sajt 2002, där vi bloggade om vår älskade dotter Minnas alldeles för korta liv. Vi bloggade mest för familjens och vännernas skull. Det var ett sätt för oss att berätta för dem hur vi, och framför allt Minna, mådde. Samtidigt hade det en terapeutisk effekt på oss. Det var skönt att skriva av sig helt enkelt.

Minnas hemsida finns kvar, som en virtuell minnessten och ett stöd för andra familjer i samma situation som oss. Vi får fortfarande samtal från människor som vill prata med någon som upplevt det helvete som de går igenom nu. Vi är inga proffs på detta bara för att vi bloggat om vår dotter, vi har inga svar, utan kan bara berätta hur vi upplevde det. Ändå väljer många att prata med oss framför psykologer och doktorer.

Idag är det inte längre självklart att du söker läkarhjälp när du är sjuk, pratar med banken när du har ekonomiska problem eller ens polisen om du blir utsatt för brott. Det finns nya sätt, bättre sätt, att hitta information och söka stöd och hjälp.

Jag borde ha insett kraften redan då när hundratals människor plötsligt följde vår dagliga kamp. Men det slog mig inte ens när Aftonbladet Söndag skrev om Minnas blogg. Vi satte punkt för bloggandet i och med begravningen. Vi segade oss tillbaka till Bolibompalivet med Minnas lillebror Max, Corn Flakesfrukostar, tunnelbaneträngsel, basketcoachande och en och annan hårdrocksfylla.

Varje dag pratar vi om kommunikation på jobbet. Det är ju mitt jobb. Men ändå har jag inte hängt med tillräckligt. Det var först i morse på sidan 32 i Jens Lapidus Aldrig Fucka Upp, som jag tittade upp från mitt bussäte någonstans vid Roslagstull och tänkte: helvete.

Det var något som jag och den sociala nätverksgurun Magnus Hansson snackade om igår som poppade upp i skallen som ett brustet blodkärl. Det var något om kraften i sociala medier som Facebook och Twitter. Den lavinartade kraften som får direktreklam, broschyrer och kataloger att framstå som T-Rex. En gång dödligt farliga, idag, om inte utdöda, så näst intill. Nu gäller nya rådgivare, nya debattörer, nya sätt att kommunicera och marknadsföra. Borta är kontrollen. Det är nätets lag som gäller. Det är bara att acceptera. Eller dö.

Tre övningar för att komma i form igen

1. Börja blogga

2. Börja använda Twitter & Facebook

3. Skapa en lyckad kampanj med dessa tre ingredienser